måndag 30 oktober 2017

Processen

Galet vad tiden går fort, det är snart 2 år och 5 månader sedan min fina pappa tog sina sitsa steg på jorden. Jag tänker lite tillbaka och tittar på bilder på den där dagen då vi gick upp till farfarsgruvan. Förmodligen kanske en av få dagar under två år som har varit riktigt bra. Det var trots allt inte långt från datumet då han gick bort men vi hade sånt stöd av familj och vänner och det var något vi gjorde tillsammans.

Jag tänker bara hur klarade vi av att le att se glada ut. Vi levde i ett töcken där vi nöjde oss av att slippa allt runt om kring för några timmar och det var också den sommarens finaste dag plus att det var min mammas och pappas bröllopsdag. Jag försöker verkligen minnas de roliga stunderna där jag verkligen skrattade under det första året och mitt minne är nästan blank. Det som var glädjen under det året var att vi hade varandra som när vi gick upp till gruvan och när vi åkte till samos tillsammans.

Det jag tänker på hur svårt det var att skratta och i dag kan jag finna mig skratta så att tårarna rinner ner från mina kinder. Men även i dag är jag omringad av människor som bryr sig om mig och jag om dem. Jag har också accepterat livet som det är. Jag har varit med om en av de värsta situationerna en människa kan vara med om. Att tappa någon man älskar gör att man för ett ögonblick eller år slutar älska sig själv.

Idag så är jag påväg mot ett liv där jag faktist börjar uppskatta mig själv igen med alla fel och brister och även de fina sakerna som finns med mig också. Men i denna process att bygga upp sig själv tar inte bara en dag och speciellt inte i mitt fall. När samhället också är byggt på ett sätt att man inte får läka mentalt längre innan man måste ut i livet. För vissa människor där ute så behöver man kanske mer eller mindre tid men vi i frågasätts eller tas för givet att vi med traumatiska händelser i våra liv ska ställa oss upp igen och borsta av knäna som man gör med ett barn då de ramlat.

Jag tänker på tiden då man fick ett helt år att sörja och i dag tror man att sorg går över på någon vecka. Sorgen försvinner aldrig ur ens liv den blir bara mer hanterbar och som jag tidigare skrev det är inget man lär sig över en natt. Allt är en process och varje del är ett test som vi måste ta oss igenom. Ibland får man prova flera gånger och ibland klarar man det på en gång.

Jag antar att det är en del av livet..

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

skriv en rad! :)